2009-11-30
23:33:08
23:33:08
Ett inlägg om hur jag känner - Till *******!
Tycker att det är rätt synd att det har blivit som det har blivit, mellan dig och mig. Det är inte bara mitt problem, utan även ditt. Eftersom vi är vänner och jag känner såhär, så måste du ju förstå att det också är ditt problem att jag känner som jag gör. Jag menar, en vänskap handlar om att två personer ska få det att fungera osv, samma sak med ett förhållande. En vänskap är inte bara "one-way-street". Där det bara är den enas problem. Hur många gånger har inte jag stöttat dig? Hur många gånger har inte jag känt samma sak som dig? Jag HAR empati, och vill alltid ditt bästa, och mår du dåligt så mår jag dåligt. Gråter du, gråter jag. Även om jag inte visar att jag gråter, så gråter jag inombords för dig.
Jag har känt dig i lite mer än ett år nu, men det känns som jag har känt dig i en evighet. Därför tog det extra hårt när du berättade att anledningen till att du har tagit lite (mer) avstånd är bl.a för... Ja, du vet exakt. Visst jag håller med dig om det, till en viss del, och jag vet att jag sa det. Men det har ändrats. Och varför du knappt bjuder med mig till något vet jag inte. Och jag säger INTE att du INTE får vara med andra, det är ju en självklarhet att du får, men det skulle inte skada att bli frågad ibland om jag vill hänga med på vissa saker. För det gör jag ju NÄSTAN hela tiden med dig. Även om jag blir nekad, så gör jag det.(Och det där med att du nekade Paddy's en gång för att du inte kunde det skiter jag i, det är inte det det handlar om. Det handlar om att jag vill att du ska vara med mig om jag drar ut. Jag vill umgås med dig. Sen om det är andra personer runt, det bryr jag mig inte om. Det betyder bara mycket om du kommer osv. Jag bjuder dig för att jag vet att du skulle gjort det förut. Men eftersom du inte gör det längre, varför ska jag bjuda dig då?)
Detta är verkligen inte som det brukar vara. För länge sen gjorde vi allt med varandra, du bjöd med mig på olika evenemang m.m. Nu hör du knappt av dig, (om inte jag hör av mig till dig?). Och det känns som om vi knappt är vänner längre. Det känns som att jag har hamnat på hyllan, för att sedan bli utplockad när du har lust/tid. Det känns som om vi är bekanta mer än bästa vänner... Jag säger inte att det bara är ditt fel, för det är mitt också. Jag är heller inte sur över något. Jag är mer förvirrad och lite ledsen över att du typ känner dig "låst" vid mig(?). Vilket jag aldrig skulle få dig att känna, medvetet, för du får umgås med vilka du vill! Jag undrar bara vad som har hänt och varför. Varför vi inte gör så mycket som vi brukar, och varför vi har "bråkat" så mycket på sistone...
(HOPPAS DU FÖRSTÅR VAD JAG MENAR? för du har säkert tänkt på detta, du med. Och du tycker säkert att jag göra samma saker, medan jag tycker tvärtom)
