Jag kommer alltid att sakna dig. Nu när du är borta finns det inget som är kul. Iaf inte i släkten. Det är inte detsamma utan dig och det kommer verkligen aldrig att bli det. Jag har inte gått vidare sen du dog. Jag kan inte. Jag är rädd för att glömma bort dig. Glömma alla minnen. Allt bus. Alla utflykter. Jag vill minnas det som var, innan du blev sjuk. För på slutet var du verkligen inte dig själv. Jag kände inte igen dig. Och jag är ledsen för att jag inte kom och hälsade på så ofta på slutet. Det var endast för att jag inte kunde titta på dig. För det gjorde mig ledsen. Ledsen, för att jag inte kunde göra något åt det helvete som du måste ha gått igenom. Världen är inte densamma längre. Jag är rädd för att aldrig få träffa dig, inte ens där uppe. Jag hoppas innerligt att vi träffas igen. Jag vill att du ska se vad jag gör, se vad jag tillägnar dig. Jag vill att du ska känna dig stolt över att ha mig som barnbarn. Du var som en andra pappa. Du fanns där när inte min räckte till. Du var min bästa vän. En idol. En förebild. Ja, världen är inte som den var förut. Jag kommer alltid att vara evigt tacksam. Jag står dig till skuld. För alltid!

Jag älskar dig. Det kommer jag alltid göra!